Cancer

Det finns en film på youtube som heter Det är okej att känna som handlar om unga människor som har eller haft cancer. Den är så fruktansvärt viktig och jag hoppas att alla ser den för, både för sin egen och andras skull. Självklart så berör den mig personligen och hade jag sett den filmen när jag fick cancer så hade jag gått till läkaren innan det hade hunnit sprida sig. Jag väntade nämligen i över 2 månader innan jag sökte hjälp, dumt men jag visste inte bättre. Visste knappt vad cancer var och att jag skulle få det var ju helt otänkbart, fanns inte i min värld. Till slut så hade jag inget val utan gick till läkaren och fick det fruktansvärda beskedet, du har cancer som spridit sig till magen. Den går att bota men det krävs operationer och cellgifter. Efter det så är det lite diffust för mig, allt gick så snabbt från besked till start av behandling att jag har svårt att komma ihåg allt som hände. Min första operation var där emellan någonstans som gick bra. Sedan började månader av helvete med illamående och skallighet, lyckades faktiskt inte kräkas en enda gång vilket var bra då man behöver all energi man kan få. Men man mår liksom dåligt dygnet runt av gifterna, som en lång influensa.

Jag hade en centralvenkateter inopererad ungefär vid hjärtat så att cellgifterna obehindrat kunde komma in i min kropp. Den minioperationen var riktigt obehaglig, man låg på en slags brits som kunde tippa framåt så jag låg med huvudet neråt. Sedan med bedövning såklart så skulle en läkare hitta en ven där slangen skulle kopplas in, man kände hur det rörde sig långt ner under huden. Riktigt jobbigt faktiskt. Ibland under cellgiftsbehandlingarna så hoppade slangen ur sitt läge och då vart det tillbaks till britsen för att sätta den rätt. Jag minns en gång speciellt då jag sydde utan bedövning, man sydde fast katetern på huden så man alltid hade den på sig. Det gjorde ont kan jag säga.

När hela cellgiftsbehandlingen var slut så gjorde jag min sista operation som var att rensa området kring magen dit cancern hade spridit sig. Fy fan vilken operation, när jag vaknade upp hade jag så jädrans ont, inte ens ryggmärgsbedövning hjälpte. Dom hade ju öppnat ett område från solar plexus ner till en bra bit under navel och häftat ihop mig med speciella läkarhäftklammers. På det så skulle jag upp och röra på mig. Gick sådär men man var tvungen. Nu var jag frisk iallafall :) sedan så följde nästan 9 år av regelbundna kontroller då man var orolig att cancern kommit tillbaka men peppar peppar, jag är fortfarande frisk. Någorlunda iallafall, hihi.

Tänk vad livet kan förändras snabbt.

Tankar

Det går bättre och bättre på jobbet, har sålt varje dag nu sedan jag började. Fick förlängning efter provperioden så nu har jag ett fast jobb :) känns konstigt men samtidigt väldigt kul. Har ganska udda kollegor men man måste nog vara det för att klara av det vi gör. Det är ett krävande jobb som behöver full fokus, hela tiden. Men ger man sitt allt så får man så mycket tillbaka.
Har nog aldrig jobbat så hårt i hela mitt liv som jag gör nu, är riktigt trött när jag kommer hem på dagarna. Är en skön trötthet i och för sig för då har man ju uträttat något. Något som är riktigt jobbigt dock är att jag inte träffar min familj så mycket nu, saknar dom verkligen. Helgerna är så korta känns det som och det är så mycket som skall hinnas med. Man får göra det bästa av situationen.

Är så stolt över min fru som just nu är inne i en jobbig period men kämpar så otroligt mycket, I love her more than life itself. Jag gör allt för att underlätta hennes vardag och jag tycker faktiskt att jag lyckas med det. Finns inga ord som beskriver hur mycket hon ställt upp för mig och äntligen är det ombytta roller om jag får uttrycka mig så. Livet har en förmåga att bita dig i arslet när du minst anar det. Allt kommer bli bra, det får ta den tid det tar.

Och jag kommer finnas där hela tiden.

Begravning

Det blev en vacker begravning trots allt, fint väder och många fina blommor. När man kom in i kyrkan så kändes det fridfullt och tyst, längst fram stod ett bord med en bild och några saker som han hade hade gjort. Han gillade att måla, snickra och skriva. Urnan som var gjord i trä stod längst bak på bordet och ärligt talat så kändes det bättre med en urna än en kista, hade varit mycket jobbigare att veta att han låg i en trälåda framför en. Jag och min fru satt längst fram bredvid min mamma, hon grät självklart hela tiden så jag stöttade henne under hela begravningsakten. Tog en stund för mig själv innan allt började och gick runt på kyrkogården, det brast för mig flera gånger. Verklighetskänslor blandat med overklighetskänslor snurrade runt i kroppen, tur att min underbara fru var med och fångade upp mig. Tillbaks inne i kyrkan satte allt igång med personliga ord från prästen samt några psalmer, jag är inte troende men rycktes ändå med i stämningen. Man hörde gråt lite varstans, mest från mamma som jag flera gånger kramade om för att visa att jag fanns som stöd. Hon har tackat mig flera gånger efteråt för det, inte för att det behövs för min del. Men hon känner väl att eftersom han stod så fruktansvärt nära mig så hade jag kanske behövt samma stöd.

Jag fick förfrågan om att bära huvudblomman som var formad som ett hjärta ner till graven och det kändes så rätt att jag tackade ja direkt. Mamma gick framför med urnan. Väl där nere samlades alla runt graven och urnan sänktes mer i marken. Sedan la alla sina blommor runt omkring. Det som jag trodde skulle bli det jobbigaste blev det lättaste, det var så fint att se alla människor som brydde sig om honom säga farväl. Han påverkade så många människor och satte verkligen avtryck. Blir så ledsen när jag tänker på hur hans liv slutade men samtidigt på hur hans liv skulle ha slutat. Vad hade man valt? Ett liv på ett sjukhus med mycket lidande eller en snabb död utan lidande? Svårt det där. Man vill ju ta avsked på det traditionella sättet men hur hjälper det den som är döende?
Efter själva gravsänkningen åt vi mat på församlingshemmet och där kom en del skratt fram, skönt att få prata lite och minnas honom på olika sätt. Alla har ju sin personliga historia med honom så det var intressant. Själv minns jag alla våra fisketurer och alla våra tvspels stunder, det är så jag tänker minnas honom. Han var så fruktansvärt viktig för mig, tänk att det alltid skall vara så att man inte säger sådant till någon när denne är i livet utan att det alltid kommer fram efteråt när det är försent. Men det är väl typiskt svenskt. Jag menar hur många gånger säger man jag älskar dig till sin respektive och hur många gånger säger man det till sina nära? Mest till den man lever med och nästan aldrig till anhöriga. Vad fel det är, men men det är ju upp till var och en hur man lever sitt liv.
När allt var slut åkte jag, min fru och svärmor till olycksplatsen och la en ros, känns fortfarande konstigt att vara där. Man ser spåren och även stängslet som är provisoriskt lagad samt träden bakom som blev knäckta av bilen. Ofattbart och överväldigande.
Kvällen spenderades framför tvn sittandes tätt tätt ihop med kvinnan i mitt liv.

Tankarna var på annat håll.

Livet

Trodde jag skulle vara mer nervös idag än jag är, konstigt faktiskt. Ok, detta är ju inget nytt för mig jobbmässigt men det är ju ändå en annan arbetsplats och andra rutiner. Kommer nog kännas mer imorgon innan man kommer dit, när man väl är där så är hjärnan fullt upptagen med annat. Nervositeten har gått över till adrenalin. Om allt går som det gjort på andra arbetsplatser så kommer jag nog inte få arbeta i skarp miljö imorgon utan snarare på tisdag eller onsdag, allt för att vara förberedd på alla möjliga scenarion. Att jobba som säljare mot privatpersoner är lite speciellt, jag har jobbat mycket mot företag och där är det en helt annan jargong.

Tycker det är lättare att hantera privatpersoner faktiskt, man kan prata på ett helt annat sätt. Sen alla härliga pratstunder man kommer få :) allt mellan himmel och jord. Har pratat med arga, glada, roliga, sjuka osv osv människor, ja allt. Har lärt mig väldigt mycket om livet och om olikheten mellan människor. Sådan tur att vi människor är olika, så tråkigt det skulle vara annars. Som en karusell istället för en berg och dalbana, det är åket som gör det värt att leva. Upp och ner, upp och ner istället för runt runt runt. Bättre. Visst, man kanske mår lite mer illa men man lär sig mer och kan till slut hantera det. Då växer man som människa och utvecklas. Är inte det livet går ut på?
Att försöka bli en bättre individ och att på något sätt försöka tillföra något bra? Man måste tro på något för att orka med, vissa tror på gud andra på något eget. Jag flyter bara med och tror på mig själv.

Och jag mår illa ibland jag med.