Begravning

Det blev en vacker begravning trots allt, fint väder och många fina blommor. När man kom in i kyrkan så kändes det fridfullt och tyst, längst fram stod ett bord med en bild och några saker som han hade hade gjort. Han gillade att måla, snickra och skriva. Urnan som var gjord i trä stod längst bak på bordet och ärligt talat så kändes det bättre med en urna än en kista, hade varit mycket jobbigare att veta att han låg i en trälåda framför en. Jag och min fru satt längst fram bredvid min mamma, hon grät självklart hela tiden så jag stöttade henne under hela begravningsakten. Tog en stund för mig själv innan allt började och gick runt på kyrkogården, det brast för mig flera gånger. Verklighetskänslor blandat med overklighetskänslor snurrade runt i kroppen, tur att min underbara fru var med och fångade upp mig. Tillbaks inne i kyrkan satte allt igång med personliga ord från prästen samt några psalmer, jag är inte troende men rycktes ändå med i stämningen. Man hörde gråt lite varstans, mest från mamma som jag flera gånger kramade om för att visa att jag fanns som stöd. Hon har tackat mig flera gånger efteråt för det, inte för att det behövs för min del. Men hon känner väl att eftersom han stod så fruktansvärt nära mig så hade jag kanske behövt samma stöd.

Jag fick förfrågan om att bära huvudblomman som var formad som ett hjärta ner till graven och det kändes så rätt att jag tackade ja direkt. Mamma gick framför med urnan. Väl där nere samlades alla runt graven och urnan sänktes mer i marken. Sedan la alla sina blommor runt omkring. Det som jag trodde skulle bli det jobbigaste blev det lättaste, det var så fint att se alla människor som brydde sig om honom säga farväl. Han påverkade så många människor och satte verkligen avtryck. Blir så ledsen när jag tänker på hur hans liv slutade men samtidigt på hur hans liv skulle ha slutat. Vad hade man valt? Ett liv på ett sjukhus med mycket lidande eller en snabb död utan lidande? Svårt det där. Man vill ju ta avsked på det traditionella sättet men hur hjälper det den som är döende?
Efter själva gravsänkningen åt vi mat på församlingshemmet och där kom en del skratt fram, skönt att få prata lite och minnas honom på olika sätt. Alla har ju sin personliga historia med honom så det var intressant. Själv minns jag alla våra fisketurer och alla våra tvspels stunder, det är så jag tänker minnas honom. Han var så fruktansvärt viktig för mig, tänk att det alltid skall vara så att man inte säger sådant till någon när denne är i livet utan att det alltid kommer fram efteråt när det är försent. Men det är väl typiskt svenskt. Jag menar hur många gånger säger man jag älskar dig till sin respektive och hur många gånger säger man det till sina nära? Mest till den man lever med och nästan aldrig till anhöriga. Vad fel det är, men men det är ju upp till var och en hur man lever sitt liv.
När allt var slut åkte jag, min fru och svärmor till olycksplatsen och la en ros, känns fortfarande konstigt att vara där. Man ser spåren och även stängslet som är provisoriskt lagad samt träden bakom som blev knäckta av bilen. Ofattbart och överväldigande.
Kvällen spenderades framför tvn sittandes tätt tätt ihop med kvinnan i mitt liv.

Tankarna var på annat håll.