Har länge funderat på att liksom börja skriva av mig men inte hittat rätt sätt. Har testat att blogga förut men det blev för jobbigt. Nu känner jag att det är rätt och kommer här dela mina tankar, upplevelser...osv. Skriver inte för andra utan enbart för mig själv som en slags självterapi. Om andra läser så är det en bonus och kanske en mer förståelse för hur jag funkar. Det var längesedan jag slutade tycka synd om mig själv och även se mig som ett offer. Detta har varit vändpunkten och mitt sätt att äntligen gå vidare.
Det har varit mycket jobbiga veckor. Den 29 juni körde min bonuspappa ihjäl sig, vi stod varandra mycket nära så hela min värld rubbades. Han var mycket sjuk sista tiden innan olyckan så han hade inte klarat sig länge till i och för sig men chocken att veta hur han dog är överväldigad. Kanske var det bättre att det gick så snabbt så han slapp lidandet men det är en dag man aldrig kommer att glömma.
Det var meningen att efter olyckan så skulle jag identifiera honom men när det skulle ske så var han för skadad. Det var bättre att minnas honom som han var. Ett beslut som jag idag tackar för. Jag har i mitt huvud gått igenom hur det kunde hända och hur det var för honom. Att kl 4 på morgonen få för sig att vad vi tror åka och köpa cigaretter för att sedan förhoppningsvis dö framför ratten, åka av vägen och volta med bilen är mycket svårt att ta in. Varför jag skriver förhoppningsvis är för att det är det jag hoppas på, så att han inte hann känna något. Mycket förvirring och mycket tankar. Sorgen och saknaden efter honom är otroligt stor.
Tänk vad livet kan ändras på sekunden. Ena stunden läser man tidningen, andra stunden får man telefonsamtalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar